Ständig gråt, omgiven av annan gråt. Förpassade från vanliga BB, till avdelningen för på olika sätt ofullgångna eller missbildade barn. Föräldrar som vandrar av och an som stukade vålnader. Alla i olika stadier av chock. De flesta av oss hade nog trott, tagit för givet, att dagen efter förlossningen skulle innebära triumf. Glada besök, leende far- och morföräldrar, lyckönskningar, och "vad ska den lille få heta". Kanske några namnförslag, tårtor, framtidsutsikter, gåvor. Definitivt gåvor. Men vem vågar lämna fram en present till ett barn som inte ens fått komma ut hel? Till en förälder som inte kan se genom det svarta diset. Vi får besök. Jag tröstar min mamma. Går ut på toaletten. Gråter. Nu är det vi, mot dem. Jag, L, Leo och Den friske, mot dem som inget förstår. Som ändå vill förstå. Som förgäves försöker.

 

De sticker Leo i fötterna igen. Äsch, det gör inget ont. Påstår sköterskan. Varför skriker han då? Varför fäktar han då med armarna? Är högröd i ansiktet? Sedan får jag hålla honom igen. Han sitter i min hand. Ligger inte i mina armar. Han är så liten att han kan sitta i min hand. Han har väldigt blå ögon. Och mina långa ögonfransar. Sonden ramlar ut ur hans näsa. Den centiliter modersmjölk som jag via sonden har lyckats få i honom kommer också ut. Hans tvillingbror ligger vid L:s bröst. Trygg, bara 2,8 kilo tung men ändå en gigant. Hel. Stackarn, tänker jag. Han har inte ens fått ett namn. Han heter Den store. Ibland Den friske. Fick lämna kuvösen redan efter ett dygn. En atlet.

Doktorn sa just att Leo bara har en njure. Den andra är egentligen bara en enda stor cysta. Vi gråter igen. Ingen fara, säger mannen i vitt. Man kan leva med en njure. En annan doktor antar senare att Leo är döv. Han säger inte "ingen fara". Jag vill slå honom. Han är inte äldre än jag. Ser ut som en av mesarna som gick på den naturvetenskapliga linjen på mitt gymnasium.

Det är natt och andningslarmet blinkar som det ska. Tror jag. Jag går fram till kuvösen. Jo, det blinkar. Ett rött, jämnt pulserande sken som bevisar att Leo är kvar hos oss. Lägger mig ner. Nu slocknar det. Apparaten har hamnat snett. Jag lägger mig. Det blinkar igen. Tror jag. Bäst att kolla.